Login
+Follow
Login

Utan sulor i Karwendel

By bavarianswede 2013.05.20 in Österrike

Mina första par Meindl Island köpte jag inför en vandring i Jotunheimen på 90-talet. De fick därefter utstå en hel del och bestod alla prövningar med bravur. Jag funderade egentligen aldrig på ”livet efter”, dvs på ett par nya kängor. Men så kom den då till slut, dagen då mina skor bestämde sig för att, efter att ha upplevt äventyr mellan svensk-finska gränsen och sydafrikanska nationalparker, nu var det dags att skiljas åt. Och det bokstavligt talat.

Vi var i Karwendel. Turen började med en lång vandring upp till foten av Torscharte, därefter en sugande, lerig sluttning, skapad av regn, klövar, kodynga och mer regn. Efter att ha nått trädgränsen öppnade dalarna runt oss upp sig med imponerande kulisser.

Väl uppe på kammen tog vi en paus. Efter att med mycket möda ha lyckats försvara matsäcken mot en hord nyfikna kor (på 1800 möh har de inte så mycket annat att göra än att trakassera bergsbestigare) började vi röra på oss igen. Nedstigningen på andra sidan var minst lika brant och bestod till stor del av ett stenhav med sylvassa stenar i blandade storlekar.

Direkt märkte jag att vänsterskons sula hade släppt någon centimeter i framkant. Jag tänkte att skorna säkert gick att limma när jag kom hem. Sedan gick det snabbt. Inom loppet av en halvtimme släppte sulan mer och mer. Fram med nödutrustningen och den lilla rulle tejp som alltid finns där. Jag tejpade så gott det gick men den fortsatta nedstigningen över de sylvassa stenarna förintade även tejpen inom loppet av ett par minuter. Sedan släppte sulan helt.

Nu stod jag där med endast ett lager gammalt poröst skumgummi som skydd och jag misstänkte att stenarna även skulle äta upp det på nolltid och göra nedstigningen än mer ansträngande.

Då släppte den andra sulan! I ett förlopp liknande vänterskons meddelade högerskon att nedräkningen hade börjat. Det var dags att skiljas åt för gott. Jag försökte göra det så försiktigt som möjligt och valde mina steg ännu nogrannare.

Konstigt nog höll skumgummit på vänsterfoten. Visst kände man av en och annan sten men i stort sett gick det bra. Högersulan däremot hade insett att ljuset i tunneln nu var rätt nära och så var det också. Strax innan stenhavet övergick i mjuka (yes!) och fuktiga (no!) stigar skildes vi åt. För alltid.

Med blöta men dock skyddade fötter tog jag mig därefter tillbaka till utgångspunkten. Väl hemma insåg jag att även om Meindl sular om skor så var det efter 14 år dags för ett par nya kängor.

Vilken modell det blev?

Meindl Island så klart.

Här ska vi upp

Här ska vi upp

Vi börjar närma oss...

Vi börjar närma oss…

Vi lämnar leran bakom oss...

Vi lämnar leran bakom oss…

I Österrike är det mulet...

I Österrike är det mulet…

HALO? Nej HA-COW (High Alttitude Cow)....

HALO? Nej HA-COW (High Alttitude Cow)….

De ser avslappnade ut med tanke på höjden...

De ser avslappnade ut med tanke på höjden…

Nyfiken brun...

Nyfiken brun…

Ytterligare psykning från en fyrbent

Ytterligare psykning från en fyrbent

Vänster sko säger adjö...

Vänster sko säger adjö…

Höger sko förbereder sig för avskedet...

Höger sko förbereder sig för avskedet…

Väl nere igen...

Väl nere igen…

Canyoning i Ötztal

By bavarianswede 2013.05.07 in Österrike

Mina vänner och jag brukar åka bort en helg varje sommar för att hitta på något adrenalinframkallande. Efter att ha genofört ”forsränning light” (tre killar i en uppblåsbar gummibåt från närmsta mack) nedför Isar ville vi prova på ”the real deal” och bokade en helg med både forsränning och canyoning i Ötztal i Österrike.

Då vi bara var fyra paddlare i en båt tänkt för sex-åtta man hade vi fullt upp med att paddla, så det blev inte en enda bild tagen under färden nedför Ötztaler Ache.

Däremot hade vi tid och möjlighet att ta bilder under en canyoning nedför mittlere och untere Auerklamm, en tur på nästan 5 timmar!

Vi började med att repellera 30m ned från en bro rakt ned i vattnet. Tyvärr hade det regnat dagen innan och på natten, så det var för mycket vatten för att kunna genomföra en av höjdpunkterna, som faktiskt kommer i början: En 25m lång rutschkana ned i en naturlig bassäng. Det var så mycket vatten att man hade kastats ur kanan redan i början!

Vi tog därför omvägen över fastborrade järnpinnar i en bergsvägg ned till bassängen och därefter vidare nedför ravinen. Därefter jobbade vi oss ned, omväxlande klättrandes, firandes, rutschandes och hoppandes från klippor och språng.

Eftersom det hade regnat var det annars så kalla smältvattnet från glaciärerna faktiskt rätt behagligt ljummet. Då vi var en relativt stor grupp blev det tyvärr en hel del väntetid, framför allt vid firningar. Temperaturen på vattnet gjorde väntandet trevligare än vanligt, då man lätt kan börja frysa där man står och väntar. Ibland låg vi t o m kvar i vattnet isf att stå på torra land och vänta!

Regn kan tyvärr ställa till det en hel del när vattenflödet genom ravinen blir för stort. Vattnet kan ha en fruktansvärd kraft. Vid en tur året innan i samma ravin lyckades jag slå axeln ur led, då en guide sa till oss att sträcka ut armarna som ett ”T” i ett fritt fall på kanske 3-4m. Jag hade dock en rätt högt hastighet då jag kom farandes ur en ränna och vattenytan blev därför rätt hård…

Turen slutade med ett hopp på drygt 10m. I vanliga fall, som från ett hopptorn, brukar 10m inte vara så skrämmande. Men här var det ett kort språng som var både blött och sluttande. Till det kom att man knappt såg över kanten vad som väntade sig därnere och det man kunde se såg väldigt smått ut. Som att dyka ned i en skål med vatten.
Året innan kunde jag inte hoppa pga axeln och jag var nog glad för det. Det vet ej sjutton om jag hade klarat att hålla mig lodrät under fallet, än mindre att ta mig upp efteråt med en värkande axel.

Så det var bara att samla mod, ner kommer man ju alltid brukar det ju heta, och ta det där korta steget ut på språnget, inte trycka ifrån för mycket för att inte halka och sedan hålla ihop armar och ben och hoppas på att man skulle träffa vattenytan mitt i skålen. Bergsidorna svischade förbi en och dalen försvann snabbt bakom träden. Därefter kom det efterlängtade(?) plasket och stort jubel när jag kom upp till ytan.

Därefter avslutades turen med en kortare vandring tillbaka till lägret. En värmande snaps och en hög med grillat kött på närmsta wirtshaus avslutade därefter helgen på ett mycket lyckat sätt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fastän vi missade 25-meterskanan är humöret på topp…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ok, that’s a lot of water…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hörndlwand

By bavarianswede 2013.04.11 in Mat

Efter att ha köpt en ny ryggsäck för kortare bergsturer ville jag testa hur den kändes med lite mer packning än en vanlig topptur. Istället för att välja en tur med ett stopp vid en toppstuga eller åtminstone på vägen dit så packade jag sonika ned trangia-köket och två portioner frystorkat plus rejält med vatten för att avnjuta en egenlagad lunch.

Med vatten kanske jag överdriver lite. Men jag vill aldrig stå utan vatten när jag är ute. Jag har sett dehydrering på nära håll och följderna av det (i ett fall tre veckor på sjukhus) och bär därför hellre ett kilo mer. Dessutom älskar jag att känna vikten av en ryggsäck…

Mestadels kan man ju fylla på vatten där det finns stugor men ibland så ligger det inga längs rutten. Och med tanke på alla djur man möter på 1800 möh i alperna så dricker jag inte bäckvattnet där heller.
Därför har jag alltid med mig en två-liters camelback med slang. Därtill kommer en termos vid vinterturer och, om det är riktigt ansträngande, oavsett vinter eller sommar, en två-liter platytpus-flaska (ihoprullbar).

Den här gången fyllde jag upp alla fyra liter, då det skulle bli klarblå himmel och varmt.

Turen gick till Hörndlwand, inte långt ifrån de kända skidskytteanläggningarna i Ruhpolding i Oberbayern. Det var varmt, dammigt, brant, svettigt men uj vad vi blev belönade när vi kom upp på platån (stor som en fotbollsplan!) strax nedanför toppen. Vilken utsikt!

Av med skor och strumpor, igång med köket och sedan 20 minuters vila innan kompisen och jag provade kycklingcurry och chili con carne från Globetrotters egna sortiment.

En tupplur och därefter nedstigning och avsvalkande kvällsbad i en fjällsjö i närheten av parkeringsplatsen. Därefter en enorm pizza och en stor stark i en närliggande ort. En mycket lyckad dag!

DSC05331

DSC05336

DSC05350

DSC05352

DSC05364

DSC05368

DSC05369

DSC05371

DSC05385

DSC05397

DSC05406

DSC05326

Ny utrustning…

By bavarianswede 2013.03.24 in Italien

Jag älskar ryggsäckar. Framför allt med den klassiska bärmesen men de tillverkas ju knappt längre.

När jag fick reda på att jag skulle bli pappa funderade jag på hur jag snabbt skulle kunna få mitt barn att uppskatta naturen lika mycket som jag. En kånken har hon självfallet redan…

Jag kollade runt på nätet och hittade vad jag ville ha. Och här är lösningen. Med bärmes för pappa…

Kraxen

Enda förutsättningen är att barnet kan sitta själv innan man införskaffar en bärstol. Hon sitter sedan förra veckan… Så över påsk åker vi ned till sydtyrolen och Dolomiterna och testar!

Återkommer med testresultat efter påsk!

Jag förstår inte…

By bavarianswede 2013.03.19 in Allmänt

Sedan när blev det ok att leva på naturens bekostnad? Nu menar jag inte att använda sig av det som naturen har att erbjuda i form av näring och material för skydd, värme, verktyg mm.

Nej, jag menar det fullkomligt hänsynslösa sättet att bete sig mot vår kära natur.

Nu när snön har smält här i München och vädret bjuder in till att ta en promenad eller paus i det fria är det tyvärr så att väldigt många människor får hjärnsläpp.

Var jag än går, strunt samma om det är i skogen eller stadsparken så är det fullständigt nerlusat med plastförpackningar, glasflaskor, snabbmatskartonger, sopor(!) och dyligt. Listan kan göras lång men med varje exempel blir jag bara mer och mer förbannad och risken är stor att jag har sönder datorn snart då tangentbordstryckningarna bara blir hårdare och hårdare.

Vad tänker man på när man slänger bort sitt skräp i det gröna? Att djuren kommer och städar undan åt en? Parkförvaltningen? Mamma? Hur kan man inte uppskatta en ren natur med alla dessa gläntor och kullar, bergsklippor och vikar, åsar och öar. Jag förstår inte varför man inte uppskattar detta utan hellre väljer att på enklaste möjliga väg bli av med det man just håller i handen men som inte har någon användning av längre.

Jag förstår inte hur man kan vara så nonchalant, så hänsynslös och så urbota korkad.

Snöskotur på Zugspitzes solsida

By bavarianswede 2013.03.13 in Österrike

Söndagen tillbringades på snöskor på södra sidan av Zugspitze. Målet var Coburger Hütte nedanför Drachenkopf. Väderrapporterna var dock rätt motsägelsefulla, allt mellan plusgrader och sol och -10° och snöfall gav oss inte mycket att gå på.

Men det finns som bekant inget dåligt väder så vi gav oss av. Från Ehrwalder Alm korsade vi skidpisterna i gassande solsken. Efter fem minuter hade vi tagit av oss jackor, mössor mm och gick bara i undertröjorna.

I Österrike skiner solen - Sonnenspitze

I Österrike skiner solen!

Vi följde först en skogsväg (som hade längdspår!) upp för berget och vände ofta blicken mot norr. Inte bara för att beundra Zugspitzes södra vägg utan för att hålla koll på molnen som samlade sig runt massivet.

I Tyskland så är det dock mulet...

I Tyskland så är det dock mulet…

Vi spände på oss snöskorna och lämnade vägen och diverse backtränande längdskidåkare bakom oss och med Sonnenspitze som riktmärkte pulsade vi upp mot Sebensee.

Alltså fortsätter vi söderut!

Alltså fortsätter vi söderut!

Stilleben

Stilleben

När vi kom upp till sjön så var det plötsligt stopp. Lavinfara! Eftersom sjön ligger mellan Sonnenspitze och främre Tajakopf som båda visade rätt stora snöhäng plus att solen hade hittat fram igen och lyste upp Zugspitzemassivet i norr beslöt vi oss för att ta lunchen på Seben Alm lite längre ner.

När solen nu lyser på Zugspitze (nåja)...

När solen nu lyser på Zugspitze (nåja)…

Te, mackor, grönsaker och hårdkokta ägg förtärdes med en underbar utsikt.

... Passar vi på att ta lunch.

… Passar vi på att ta lunch.

Tyvärr kom molnen tillbaka så vi packade ihop oss och började röra oss nedför berget igen.

I söder drar det dock ihop sig...

I söder drar det dock ihop sig…

Så vi beger oss av hemåt igen

Så vi beger oss av hemåt igen

På vägen ned upptäckte jag en gammal bekant från de svenska skogarna, nämligen skägglav. Det är väldigt sällan som jag har sett den här nere i alperna. Nåja, eftersom den smakar som den ser ut när den är kokt lät jag den hänga kvar…

I dalen är våren i antågande.

I dalen är våren i antågande.

Efter en rätt brant nedstigning genom skogen korsade vi en bäck där vattnet redan porlade fram. Våren har alltså kommit till alperna också. Dock så hade vi valt rätt väg ned (kortare men brantare) för när vi kom fram till Ehrwalder Alm så var vädret i söder rätt likt Rambos lekplats i ”first blood”.

Bear Grylls, släng dig i väggen!

Bear Grylls, släng dig i väggen!

I stort sett en mycket trevlig tur, även om vi inte nådde Coburger Hütte. Det är dock ett underbart landskap att vandra i och en sommartur har redan bestämts, förmodligen med övernattning och ett par toppbestigningar!

3 saker jag alltid har med mig – Bloggstafett 2.0

By bavarianswede 2013.03.11 in Utrustning

Jag läste en artikel på den tyska sajten outdoorseite.de som handlade om frågan vilka tre saker man alltid har med sig i naturen. Tydligen så härstammar frågan från en finsk kollega på hikinginfinland.com och nu när bloggare runt klotet hoppar på börjar det likna en stafett eller kedjebrev, fast 2.0.

Här är mina tre saker:

  1. Kamera

    Numera min smartphone men tidigare en kompaktkamera. Detta är mer för trevlighetens skull än som ett måste-ha för att kunna klara sig i naturen. Att kunna dokumentera alla fantastiska upplevelser i naturen är väldigt viktigt för mig, även om ett fotografi eller en film aldrig kan mäta sig med upplevelsen i sig. Att jag sedan därtill har GPS, kartor, kompass mm i telefonen är en stor bonus. Sedan kan man ju faktiskt ringa med den också!

  2. Kniv

    Visst kan man med viss färdighet skapa ett knivliknande verktyg i en nödsituation. Men om man inte har den tiden utan snabbt behöver skära, tälja etc. så är en kniv ett måste.

  3. Handskar

    Egentligen är det ju självklart att man har kläder på sig när man är ute i naturen (förutom här nere i Tyskland där det är väldigt poppis att knata runt helnäck längs Isars stränder i södra München och riktning alperna). Men handskar glöms ofta när man pratar beklädnad.
    Men händerna är det viktigaste man har och dessa måste skyddas. Utan dessa kan du inte hålla i saker, du kan inte bygga något, du kan inte göra upp eld eller ens hålla i en flaska för att dricka. Därför är handskar min tredje sak. De skyddar händerna mot riv- och skärsår, kyla, hetta, ger stabilitet och välbefinnande.

Man kan ju naturligtvis sedan diskutera om inte vatten är viktigt, om inte en överlevnadsask vore smart att ha med sig, osv. Men jag anser att de flesta andra saker kan man ersätta med egengjorda verktyg mm.

Vilka tre saker har du alltid med dig, oavsett tur?

Inte mitt val, men för någon annan är kanske en 5-kilos burk med Nutella ett måste på varje tur...

Inte mitt val, men för någon annan är kanske en 5-kilos burk med Nutella ett måste på varje tur…

Vår!

By bavarianswede 2013.03.07 in Allmänt

Posted using Tinydesk blog app

Välkommen

By bavarianswede 2013.02.28 in Allmänt

Psst, Marcus du är i sändning… Eh.. va? Jasså, ja välkomna då ska ni vara till mitt lilla hörn på Outdrr.

DSC03857

Fotomodeller i österrikiska alperna på drygt 1800 möh.

Kategorier
+Follow
wordpress counter
App.net

Login